När ens barn går igenom det värsta???Jag blev så arg på mig själv att jag överhuvudtaget fick den lusten mitt i allt som pågår. Hur sjutton kan man känna lust när livet är som det är just nu??Jag har suttit här nu i över 280 timmar. Han lyckades förlänga sin sjukfrånvaro genom att hävda att han fortfarande var sjuk. Han skulle varit här i torsdags och visat upp sig för läkaren men valde att åka till vårdcentralen hemma!! Det knepet har han kört under alla år vi varit tillsammans. Vilket betyder att han inte varit på någon vårdcentral, han var där och hämtade sakerna till pojken men inte hos någon läkare! Sen går han fortfarande på pojkens sjukskrivning och har inte anmällt sig själv som sjuk hos sin arbetsgivare vilket han är skyldig att göra. Nu har han kommit överens med personalen här att han skall komma på måndag och visa upp sin röda hals. Hmmm undra om han väljer vårdcentralen igen?? Han tror ju att den jobbiga tiden är nu direkt efter transplantationen så han försöker förhala sin närvaro till "det" skall vara över, men vad han har missat på alla informationsmöten eftersom han inte är närvarande på är att det blir jobbigare nu!!! Det är nu kroppen är helt utan försvarssystem och avstötning från den nya benmärgen börjar. Men han vet och kan ju allt bäst så det finns inget jag kan lära eller meddela honom.För pojkens skull önskar jag att han åtminstonde kunde ringa honom en gång om dan och fråga hur han mår,,,, men hans tid räcker tydligen inte till!! Dom få gånger han ringt pojken så har han bara pratat om sin yngste son och det ser jag på pojken att han blir ledsen över.