Nu kan man väl säga att det börjar krypa på. Imorgon skall vi infinna oss och jag är absolut inte redo!!!!

Jag är livrädd!! Mina skakningar började redan igår och det är svårt att hålla händerna stilla. Hjärnan vill inte fokusera utan yrar omkring och kan inte hålla sig fokuserad på någonting. Jag kan inte komma till ro med att göra saker utan irrar mest omkring och får inget vettigt gjort.

Jag har aldrig varit så livrädd i hela mitt liv som jag är nu................

Kanske jag hade varit mindre rädd om relationerna runtomkring mig hade varit bra? Om barnens pappa hade tagit sitt ansvar som en pappa skall! Om min sambo/partner hade varit som en partner skall?

Jag orkar inte med den vetskapen att vårat förhållande är på upphällning just vid denna tiden. Men samtidigt tror jag inte vårat förhållande går att rädda,, jag har liksom tappat den känslan av trygghet och stöd jag förväntar mig av en partner.