Då är vi på väg mot målet nu då!!

Det är med hög puls, illamående och lungkollaps jag gick igenom behandlingsschemat med läkarna idag.

Dom får en inte direkt att känna sig lugn när dom kommer i flera omgångar heller för att gå igenom det hela..... Jag vet att dom måste berätta för mig hur tufft det kommer att bli men ibland önskar jag att dom inte behövde det!! Mest av allt önskar jag att han inte hade fått denna sjukdommen överhuvudtaget!!!!!!! 

Då var det dags att packa väskan full. det har inte varit lätt att sova inatt, upp och ner hela tiden!

Nu kan man väl säga att det börjar krypa på. Imorgon skall vi infinna oss och jag är absolut inte redo!!!!

Jag är livrädd!! Mina skakningar började redan igår och det är svårt att hålla händerna stilla. Hjärnan vill inte fokusera utan yrar omkring och kan inte hålla sig fokuserad på någonting. Jag kan inte komma till ro med att göra saker utan irrar mest omkring och får inget vettigt gjort.

Jag har aldrig varit så livrädd i hela mitt liv som jag är nu................

Kanske jag hade varit mindre rädd om relationerna runtomkring mig hade varit bra? Om barnens pappa hade tagit sitt ansvar som en pappa skall! Om min sambo/partner hade varit som en partner skall?

Jag orkar inte med den vetskapen att vårat förhållande är på upphällning just vid denna tiden. Men samtidigt tror jag inte vårat förhållande går att rädda,, jag har liksom tappat den känslan av trygghet och stöd jag förväntar mig av en partner.

orkar jag bara inte!

Pressen från alla håll får mig att bara böla..... Jag orkar inte lösa allt, jag vill få det löst av andra.

På måndag skall vi skrivas in för att börja behandlingen inför transplantationen och pojkens pappa har fortfarande inte gett svar på hur han tänker göra, bortsett från det förbannade svaret jag fick i onsdags när jag frågade honom och han helt urlackat skriker åt mig att det har jag inte med att göra och skall ge fan i att bry mig!!!! Men där har jag bestämt mig nu för att om han inte dyker upp efter dom första 48 timmarna som transplantationsansvarig och sjukhuset sagt skall gälla så kommer jag att anmäla honom!! Punkt slut..

Jag hade en blogg när livet gjorde en tvärvändning men den tappade sitt allt men nu har jag åter kommit dit där jag känner att jag kan dela med mig igen.

Fast då det mitt i allt helvete visade sig att min sambo inte var att luta sig mot och barnens far gör sitt bästa för att psyka ut dom mitt i allt så är jag anonym tills dess att jag löst en del punkter.

Förra året blev min son sjuk med en envis trötthet och feber. Läkarbesöket visade att han har Leukemi, AML. Han måste byta ut sin benmärg för att bli frisk. Jag har själv vårdat honom sedan den dagen för att hans far av någon idiotisk anledning inte tar sitt ansvar och hjälper till.

Min sambo är inte heller något att luta sig mot då han tydligen har det svårare och mycket kämpigare än min son!

Vi har kommit så långt i behandlingen att transplantationen är inom räckhåll, mindre än två veckor kvar.